#4chang3.se

Den ursprungliga idén till min artikel om skyddsrum och samhällskollaps var att jag skulle besöka ett större skyddsrum. Det jag hade ögonen på ligger under köpcentret Triangeln i Malmö. Jag hade redan en pigg ingress färdig: Om du befinner dig vid Triangeln när bomberna faller vill du inte vara i lyxsviten på Hilton. Du vill vara i källaren. (Hotel Hilton ligger i samma byggnad som köpcentret.)

För att ta sig ned i de större skyddsrummen måste man eskorteras av en inspektör. Alla jag pratat med har rekommenderat mig att kontakta Björn på Räddningsverket. Han skulle fixa så att jag fick stiga ner i hjärtat av svenskt civilförsvar. Det sa alla. Jag skulle få känna lukten, andas luften, och så vidare. 

Men Björn har varit svår att kontakta. Så pass svår att en annan intervjuperson, som förut har tillhört den inre kärnan i den svenska skyddsrumsscenen, sarkastiskt sa ”jaså Björn? Lycka till” när jag förde det här på tal. 

Jag ringde och ringde, ringde hans kollegor och hans mobiltelefon. Men när det till slut stod klart att Björn inte skulle bli aktuell bestämde jag mig för att gå till Triangeln alldeles själv för att ta en titt. 

Jag tog rulltrappan ner under Triangeln till parkeringsgaraget. Efter att jag traskat runt och skött mitt en stund märkte jag att jag blev förföljd av två, av varandra oberoende, män i övre medelåldern. De misstog mig förmodligen för en simpel biltjuv. Men mina avsikter kunde inte varit ädlare.

Kort därefter hittade jag en dörr. Den var låst.

Här bakom ligger med viss sannolikhet mitt skyddsrum. Så nära men så långt borta. 

När jag åkte rulltrappan upp såg jag att båda männen stod och pratade i sina mobiltelefoner och gav mig skarpa blickar. Jag försvann in i folkmassan och kommersen på markplan.

Jag skriver nu den här texten dels för att förklara, och dels med förhoppningen att Björn på Räddningsverket någon dag snart googlar ”björn+räddningsverket” och därmed hittar hit till 4chang3.se. Hör av dig i såna fall, Björn.